Insektsforskare i hetluften

Det gamla sovjetiska propagandadepartementet Agitprop verkar mer levande än någonsin, även om det i dagens Ryssland inte längre formellt existerar. Nu har det ryska, statliga tv-bolaget Kanal 1 nämligen producerat en tv-film som ska förmedla Rysslands bild av vad som egentligen hände i Kaukasusregionen under femdagarskriget som bröt ut den 8:e augusti 2008. Då trängde Ryssland in i den Georgiska utbrytarrepubliken Sydossetien (som till hälften dominerats av separatister som vill återförenas med Ryssland) och drev drygt 40% av befolkningen på flykt - de etniska Georgierna. Många i Ryssland känner nämligen att det var för lite propaganda i samband med själva kriget, vilket nu repareras. Filmen som just haft tv-premiär är en actionfilm som filmats med skakig handkamera och sägs enligt en taleskvinna vid ryska Kanal 1 vara inspirerad av Hollywoodsuccén The Bourne Ultimatum.

Men vadå Insektsforskare i hetluften? Jo, det är nämligen en amerikansk fjärilsforskare vid namn Michael som står i centrum. I filmen, som heter Olympus inferno, är denna fjärilsforskare på plats i regionen för att med hjälp av en avancerad specialkamera leta efter en unik fjärilsart som kallas, just det, Olympus inferno. Om han och hans ryska journalistkollega hittar fjärilen vet jag inte, men han råkar istället filma hur den Georgiska armén anfaller den Sydossetiska staden Tskhinvali och därmed får han bevis för att det är Georgien som gjort sig skyldiga till att kriget bröt ut. ”Filmen riktar sig främst till de som vet mycket lite om konflikten”, som en rysk bloggare skrev. ”Man kan diskutera om det var Rysslarna eller Georgierna som var de dumma… Men det är bara en film. Man ska se på det som en film, ett konstverk som jag har gjort”, som regissören Igor Voloshin sa till Reuters. Gammal hederlig propaganda alltså.

En trailer från filmen kan ses här.

potatisodlaren

I lördags tvingade migränen mig att genomlida en hel dag sittandes i min kökssoffa, stirrandes i bordsskivan framför mig, med radion som mitt enda sällskap. Migränen älskar att ge mig sådana lördagar, och det får mig alltid att vilja ta livet av mig. Meny i P1 brukar då vara min ärkefiende, det börjar alltid när jag precis börjar tro att migränen ska släppa. Om ni en dag finner mig död i min lägenhet med svarta ringar under ögonen och grå blick, kan ni skriva in 16.03 som tidpunkten för min död, och Karin Franssons röst som dödsorsak.

Men just denna lördag var annorlunda, för det fanns ett gudabenådat inslag i veckans Meny i P1. Det är en intervju med en västgötsk potatisodlare, som har mer än 200 sorters potatis i myllan på sin gård. Jag vet att ingen orkar lyssna på så här långa inslag, men jag tycker att det är värt det. Dialekten, potatiskärleken, det knappa levernet, misstänksamheten mot andra. Och det bästa potatistipset på slutet (med oprovocerad upprördhet i rösten): "..att ta ett par kokta potatisar i ena näven, en kaffeköpp i den andra och sedan gå ut på trappen och äta upp'an. Ja, det går väl bra. Varför ska inte det gör det? DET GÅR VÄL LIKA BRA SOM EN SMÖRGÅS?"

Jag tog och klippte ihop intervjun. Lyssna och njut!
Potatisodlaren i P1

Det här är en bra bild på så många sätt. Den är publicerad på Dagens fågel, och föreställer en sparvuggla - tror jag - som hittats död i ett uthus i Abborrträsk, Pite lappmark. "Såg ut att ha dött där den satt", kommenterar rapportören. Snusdosan, ansiktsuttrycket och krukväxten. Helt fantastiskt.

Jämna plågor presenterar: Lika som bär!

Till vänster ser ni min kära vän Oskar Franklin, och till höger ett av endast två kända fotografier på det förmodat obeskrivna djuret Katträven!

Mannen som äger fåglarna

Det här inlägget får nog svårt att roa en läsare som inte suttit i fjäderäggs kök och genom tidningen Roadrunner lärt känna fågelskådarprofilen Plåsterknugen. Men det känns som att de flesta som ännu håller ut och läser min sporadiska blogg faktiskt har suttit där och gjort det. Det kom nämligen ett sådant roligt fågellarm i förrgår som sätter fingret på vad det är vi har lärt oss älska med den mannen; den oförställda, ohämmande självkärleken, tron på att all världens sällsynta fåglar inte har någon annan längtan än att få samlas och göra piruetter framför hans fötter samt önskan att förkunna budskapet om denna hans utvaldhet till sveriges övriga fågelskådare.

Bakgrund. Två skådare hittar i söndags på södra Gotland en ny fågelart för Sverige. Stor sensation! Den sydosteuropeiska svarthuvade truten, sedan länge omhuldad som en stark kandidat att bli nästa art att läggas till den svenska artlistan, har äntligen påträffats i Sverige! Den ses under några timmar mitt på dagen innan den försvinner.
När kvällen faller på och inga fler fått se fågeln, känner vår vän plåsterknugen, som ju som bekant bor på sydöstra Öland, sig manad att dela med sig av sin känsla till allmänheten och skickar ut ett larm, en profetia:

"Svarthuvad trut (Larus ichthyaetus) 20/7 kl. 18:26
Plats: Segerstad fyr, Öland.
Tidpunkt: Nu!
Omständighet: Eftersöks, ännu ej återfunnen
Kommentar: Det här är förstås överoptimistiskt, men om den inte är kvar på Gtl och gillar att gå mot vinden (nu SV 8-12) så skulle den kunna träffa Öländsk kust i kväll. Vore fint om folk gick ut i kväll och i morgon. Mkt vitfågel verkar nu gå mot S över östra landborgen (vägen). Eller så är den redan i Matsalu... "

Två dagar har gått, och vad jag vet så letar han än. Hur kunde trutjäveln missa hans magiska fyr? Helt obegripligt.


FOTOCREDIT: Gösta Reiland. Svarthuvad trut, Rivet, Gotland. 20080720.

Fraxinus excelsior

Alla Askar Fraxinus excelsior kommer dö, står det i tidningen. Jag som precis börjat älska dem, deras fetgröna blad och lavgrå stammar. Svampar kommer döda dem, lämna dem stympade och de Öländska lundarna måste se sig amputerade. Jag kommer stå kvar och begrunda att deras knoppars tvegrenande växtsätt en gång så vackert speglade deras kryptiska släktskap med syrénen. Naturen vill hela tiden säga till oss att inte fästa oss vid någonting, men jag vägrar lyssna. Vägrar sjunga förgängelsens lov. Det måste finnas något evigt. Det enda vi vet är att det alltså inte var Askarna. Men vi måste leta vidare.

Flugworkshop

De aderton var församlade.
Vi var de arton insektsälskarna som under en helg skulle diskutera hur ett par miljoner flugor bäst kan sorteras. Persongalleriet bestod av särskilt utvalda flugforskare eller andra specialister; somliga med enorm erfarenhet av att likt en mänsklig maskin med pincetter istället för fingrar sitta och sortera miljoner och åter miljoner insekter ensam på sitt kontor. En annan var oerhört intresserad av en flugfamilj vars larver borrar gångar inne i växter (en särskild larv som han aldrig kunde sluta prata om borrar 30 METER långa gångar innanför björkens bark, jag blev mycket kraftfullt ombedd att snitta upp ett antal björkar i Umeå för att se om den förekommer så långt norrut). En tredje är världens främsta expert på köttflugor samt världens trevligaste människa, en fjärde världsbäst på vissa primitiva fluggrupper. De båda sistnämnda är nog någon form av idoler för mig. Fram till den här helgen har jag tänkt att jag haft en sund distans till mitt flugintresse. Kanske visade jag just prov på den sämst självinsikten någonsin när jag påstod det och nu sitter alla och skrattar åt mig, kanske var det länge sedan jag gick över den gräns då man förlorar distansen. Hur som helst så är jag nu övertygad om att jag passerat denna gräns, för jag tycker att det var en sådan fantastisk samling människor som var här att mitt sinne omöjligen kan vara klart. Som jag trivts! Det är inte bara exotism för mig, inte bara ett intresse som gör att jag träffar en massa roliga människor som fyller mitt liv med historier. Det är på allvar någonting som får mig att må väldigt bra och tycka att världen är rolig och meningsfull. Eller kanske inte meningsfull, ibland ger det mig svindel, fyller mig med en känsla av alltings oändliga obegriplighet. Denna känsla drabbar mig ungefär tre gånger om dagen, då måste jag gå undan eller bara försöka tänka på någonting annat.

Jag tycker om att det finns flugor som är så sällsynta och mytiska att de dykt upp blott tre gånger i entomologers håvar och fällor under de senaste 300 åren, en gång i Finland, en gång i ryska karelen och en gång borta vid Jenisej. Och jag älskar att det den här helgen suttit 18 personer och ljugit, skrutit och häpnat över allt fantastiskt som finns som flyger runt på sina två vingar. Att leva är att välja och tja, varför inte välja att älska det här?